Museet

Klädesholmens museum – Sillebua

Historia

Klädesholmen är ett gammalt fiskeläge, omnämnt redan 1594 i biskop Jens Nielsens visitationsresa.

Man tror att det funnits tio sillperioder från vikingatiden till nu. Den mest kända är den som varade 1747-1808. Då bodde det över tusen personer på ön. Sillen kom till kusten i stora mängder och man både saltade den och kokade den till sillolja, tran. Bohusläns näst största trankokeri låg på Bringebärsholmen, vid nuvarande brofästet.

När sillen försvann 1808 försvann också företagen och kvar blev den fattiga befolkningen som nu stod utan försörjning, armodet var stort, folk ”levde sämre än råttor” och koleraepidemi kom också under denna tid.

Fiske

Vändpunkten kom på 1860-talet, när man började fiska på norska västkusten, vid banken Storeggen. Senare fortsatte man också fisket västerut vid Shetlandsöarna.
Man fiskade mest långa. Då använde man ”backor”, en slags långrev, som man agnade med makrill. Innan man körde ut till Shetland och senare längre ut i Atlanten, till Rockall, köpte man makrill och is i Norge.

Man började lägga ut backorna vid 10-tiden på kvällen och höll på tills alla, tillsammans ca 4 mil, var utlagda. Då var klockan ca 2 på natten. Nu vilade man en stund, utom en, som körde tillbaka till utgångspunkten och vid 5-tiden började man dra in backorna och få upp fisken som fastnat på krokarna. Man rensade fisken, sedan skulle man agna backorna igen, så de var klara att sättas igen vid 10 på kvällen. Detta fiske höll man på med till 1970-talet.

Fiskberedning

Man hade redan på 1880-talet börjat bereda fisken på hemmaplan och stora magasin byggdes för detta. Man landade fisken på bryggorna och den lades i stora kar. Karlarna rensade, fläkte den och kvinnorna ”spilade”, satte i träpinnar, som spände ut fisken, som sedan hängdes till tork på träställningar runt om på öarna. Detta blev lutfisk, som äts bl a på jul. Även simblåsan på långan togs till vara, spändes upp till tork och klipptes i små bitar. Detta såldes som ”klarmedel”, för att få kaffet klart och var en liten extraförtjänst för många kvinnor.

Sillberedning

Långafisket var ett sommarfiske. På vintern fiskade båtarna sill. Först saltade man bara sillen, men från första världskriget började man också krydda den.

Det växte upp en mängd små familjeföretag. Tidigt började man också skaffa båtar, jakter, som man åkte runt i hela Sverige med och sålde sina produkter. Detta höll på fram till andra världskriget.

I ”sillebura”, sillbodarna, eller fabrikerna, bereddes sillen. Karlarna tog emot sillen vid bryggan av båtarna, blandade den med kryddor och lade i tunnor. Dessa fick ligga och mogna i några månader. Sedan tog oftast kvinnorna hand om den, rensade, skar i bitar och lade snyggt i glas och burkar. Karlarna tog hand om de färdiglagda burkarna och glasen, såsade, och satte på lock. Man hade olika falsmaskiner för olika burkar. Sedan förpackades allt i kartonger och var klart för leverans.

Det har också under vissa tider lagts in andra saker, exempelvis ärtor, morötter, makrill och kaviar.

Innan allt blev så mekaniserat fanns det gott om arbete för alla i fabrikerna. Då jobbade 3-400 personer här. Nu finns bara ett företag kvar, Klädesholmen Seafood, och de har flyttat sin mesta tillverkning till Rönnäng. Där behövs bara 50-55 personer. Ändå produceras mångdubbelt mer än vad som gjordes i alla de andra fabrikerna tillsammans.
Våren 2021 såldes företaget, och ingår nu i norska Gröntvedt, men verksamheten fortsätter som förut.